Protes – inget hinder för ett fartfyllt liv

Efter tsunamin i Thailand ökade trycket på svenska ortopedtekniska kliniker. Flera drabbade behövde proteser. Cirka 2 500 svenskar amputeras varje år, många får proteser, ofta utan att omgivningen har en aning om det. Med dagens teknik kan bärarna ägna sig åt i stort sett vilka halsbrytande sporter som helst. Det syns inte heller att en gracil hand eller ett välskulpterat underben är konstgjort. Beatlesfrun Heather Mills McCartney har gett protesbärarna ett ansikte. DV:s protesflickor kommer efter och berättar hur det är att vara unga och sakna en del av sin kropp i dagens skönhetsfixerade värld. Efter att ha hört om deras aktiva liv vill man spola språkbruken enbent och enahanda, för deras liv är allt annat än haltande eller enformigt.

En olycka, en sjukdom, en medfödd missbildning … Det finns många anledningar till att man måste bära protes. Hur blir livet då? Alldeles utmärkt, tack! Åtminstone för de tre kvinnor vi har träffat. De låter inte proteserna hindra dem från att göra vad de vill – vare sig rida i OS, träna karate eller gå på disko.

Anna Nordin
”Jag fick en komplimang för mina sexiga vader”

 

Det hisnar när Anna Nordin nämner sin sporter, kanske inte ridning och motorcykelkörning, men banracing och slalomkörning med Porsche. Aldrig att hon skulle avstå någotdera för att hon saknar ett underben, och hon har alltid ett dräpande svar till hands om någon skulle uttrycka sig plumpt över hennes protes.

– Det hände när jag var yngre att jag fixade ett one night stand utan att killen märkte att jag hade protes, säger Anna Nordin och vi gapskrattar tillsammans. Hur var det möjligt?

– Jag bara låtsades ha så bråttom i säng att alla kläder inte han tas av, berättar hon.

Det här var när Anna var singel och fortfarande mån om att dölja sin underbensprotes, då hon gick uteslutande i långbyxor och utmanade sig själv till bristningsgränsen av sin förmåga. Det gör hon inte längre och hon låtsas aldrig. Det är en sak att hon fortfarande gillar action och ägnar sig åt halsbrytande sysselsättningar som banracing med sin Porche 944, det tillhör hennes livsstil.

– I och med min protes får jag lägga band på min våghalsighet och tänka mig för, säger hon.

Anna Nordin har kommit infarande som en virvelvind till vårt möte, intensiv och levande. Vid sidan av jobbet föreläser hon om allt från utfordring av hästar till livsglädje, personlig utveckling och mental träning.

– Att vara ung och annorlunda gör att man utsätts för många prövningar. Egna fördomar gör inte det hela lättare. Men det är ingen mening att gräva ner sig, man får ta vara på de nya förutsättningar i stället, säger hon.

Anna saknar vänster underben; den förlorade kroppsdelen kan aldrig lockas tillbaka.

– Min sambo tyckte att det var coolt att träffa en tjej som var lite annorlunda, han säger att mitt funktionshinder är häftigt och att han inte vill ha någon som är stöpt i samma form som alla andra, säger Anna.

Förresten har ingen tidigare pojkvän ryggat när de fått vetskap om min protes. Hon går i kortkort i dag och byter protes helt öppet.

– Jag fick en komplimang på krogen för mina sexiga vader och svarade killen tack för det, men jag kan bara ta åt mig äran för den ena, den andra är Roger Lindhs förtjänst.

Roger Lindh är ortopedteknikern som förändrade Annas liv för fyra år sedan. Då hade hon passerat otaliga läkare som alla hade feldiagnostiserat besvären från hennes operationsärr. Först efter åtta år fick hon relevant hjälp av en ortoped och kom till OT-Center som passar in proteser och sedan försvann besvären på en vecka. Det onödiga lidande kan hon känna sig mer bitter över än olyckan som krävde hennes ena ben; olyckor är alltid oförutsebara.

Anna var bara elva år och ute och red på sin ponny tillsammans med en kompis. En mötande bilist under omkörning såg inte ryttarna och frontalkrockade med Annas häst som dog. Anna har bara dimmiga minnen av händelsen. Däremot minns hon på pricken hur hon fick veta att hon att hon blivit av med en del av sin kropp.

– Läkaren sa, att om du inte har märkt det så har vi amputerat ditt ena ben, och så frågade han om jag blev ledsen, berättar Anna.

Nej, Anna tänkte jäklar i mig inte bli ledsen. Hon blev arg, rosenrasande och barnpsykologen, som rådde henna att räkna till tio när hon blev arg, kunde dra åt helvete. Att bli tycksyndomad skulle ha varit ett nederlag. Så följde en enbent uppväxt då Anna gjorde allt, och lite till, för att vara som alla andra. På hästryggen var hon uppe igen två veckor efter olyckan. Hon har fortsatt att rida, är med i Svenska handikapplandslaget i dressyr och har många framskjutna placeringar.

Förlusten av underbenet har aldrig hindrat henne att göra något som hon vill. Det som möjligen har kunnat hindra henne är den svenska byråkratin. Anna kan berätta länge hur hon fick käbbla för att få körkort med manuell växellåda, hur hon fick krångla för att få ta körkort för tungt släp och tjata i ett halvår för motorcykelkörkortet. När hon återger sådant är det risk för att åskan ska slå ner. Byråkraterna har fått huka– Anna är rapp i bettet som få.

– Det har kommit som en bonus, säger hon. Jag har alltid fått kämpa och skarpa argument är de bästa av vapen. Vreden har hon delvis släppt, den har i månt och mycket varit en barriär mot besvikelsen över förlusten av benet. Sedan hon, så sent som för fyra år sedan, fick hjälp av en terapeut att bearbeta allt har hon slappnat av. Hon tillåter sig att vila och ta taxi ibland och hon betraktar inte längre protesen som en del av sig själv.

– Den är ett hjälpmedel och ett hjälpmedel kan man lägga ifrån sig, det kan man inte med en kroppsdel, säger hon.

Heather Mills McCartney’s bok gav henne mod också.

– Hon berättade humoristiskt hur hon tappade benet på väg till ett flygplan, det gav mig en tankeställare, säger Anna.

Om hennes humör har tonat ner, kan hon fortfarande flamma upp i vaket engagemang. – Benen, säger hon och avser proteserna, man kan hoppa upp och sätta sig på att grundkonstruktörerna är män, för kvinnor skulle kunna förutse att den som redan är handikappad inte orkar bära med sig en hel resväska med ben på semestern! Anna är just på väg till Turkiet. Skulle hon ta med sig proteser för varje ändamål, inklusive högklackade skor, skulle det bli fem stycken.

– Jag struntar i det, jag tar bara med mig den vanliga och badprotesen, säger hon.

En sista nyfiken fråga till Anna är hon ställer sig till plastikoperationer för skönhets skull:

– Själv är jag helt nöjd med min kropp och har inga planer på några kirurgiska ingrepp. Många tar nog till den metoden i stället för att jobba med sin självkänsla och självkänslan är viktigast, den kan man inte fixa med en operation.

Fotnot: Anna har egna hemsidan www.busfro.nu där hon berättar om sig själv och bakgrunden till sitt funktionshinder.

Anna Nordin, 30 Familj: Sambon Magnus Blommé, new forest-ponnyn Rossau, 30, och halvblodshästen Gianini, 14. Yrke: Lärare. Bor: I rött trähus på landet utanför Stockholm. Senast lästa bok: Stum sitter guden av Anna Jansson. Senast sedda film: Madagaskar. Senast köpta cd: Green Day´s senaste. Drömmer om: Åka med ett Viggenplan, ”det är världens vackraste flygplan”. Positiva egenskaper: Glad, positiv, målinriktad och envis. Negativa egenskaper: ”Jag struntar i dem, fokuserar i stället på mina starka sidor, de är de som tar mig framåt och krymper de negativa”.

 

Yasmine Farhat

”Min protes är mitt smycke”

Några fingrar mer eller mindre, Yasmine Farhat kan inte förmå sig tycka att det spelar någon roll. Men hon har fått erfara, som invandrare i tre länder, att det kan ha betydelse för andra. Själv kan hon knappt stava till komplex, varken för sina fem babyfingrar eller annat, och protesen använder hon till nöds som ett smycke.

 

– Det är jättebra med handen, säger Yasmine och avser sin lilla vänsterhand med fingrar små som de allra minsta färskpotatisar.

Handen talar om för mig vilka som gillar mig på riktigt. Yasmine är som en bumerang i tanken och hugger nyfiket in på varje sidospår i snacket. Sitt hittillsvarande liv har hon levt i Schweiz, Syrien och Sverige – och uteslutande med fem utväxta fingrar totalt. Hon föddes så och där hade det kunnat sättas punkt, för det är lika självklart för Yasmine som att andra har tio fingrar. Själv har hon en liten och en stor hand, kakaobruna ögon och stark karisma.

För dagen bär hon sin protes. Den fick hon i Sverige häromåret och är, som Yasmine säger, ett smycke att kunna pryda med ringar och trä en vante på. Hon berättar förtjust som om ortopedteknikern hade varit en frisör som gjort lockar i hennes hår. ”Ny klass i dag”, säger sambon när Yasmine trär på sig protesen innan hon går till skolan. Hon brukar ta på sig bonushanden när en ny kurs börjar på universitetet.

– Annars är det så lätt att alla bara koncentrerar sig på stumpen. Svenskar är så blyga och vågar sällan fråga, säger hon.

Som barn i Schweiz minns hon inte att någon någonsin tog notis om hennes babyfingrar.

– Mamma är sjukgymnast och tillät mig aldrig använda handen som en ursäkt, säger hon.

Yasmine har en tvillingsyster, bara handen skiljer dem åt. Yasmine är viss i tanken att hon ”fick handen” för att hon var bättre skickad att bära den än sin syster. Konsekvenserna av skillnaden dem emellan fick hon emellertid förbluffad uppleva som tioåring vid flytten till pappans hemland Syrien.

– Stackare, stackare sa folk på gatan och jag uppmanades att gömma min hand.

Senare, när unga män började ringa, var det alltid tvillingsystern de frågade efter.

– Jag ville ju ändå inte ha dem, säger Yasmine och dessutom svarade våra föräldrar alltid att de inte tänkte gifta bort sina döttrar för de skulle plugga och resa.

Icke förty, i Mellanöstern utvecklade Yasmine en duktighetsiver för att visa att hon dög. Att döma efter det här reportaget kan det tyckas som om protesflickor är aktivare än andra. Yasmine dansar salsa, rider, seglar och utövar karate. Karate, undrar man trubbigt, funkar det?

– Det går jättebra, jag slår väldigt hårt med min lilla hand, säger Yasmine som lärde sig svenska på ett år.

I Sverige kan hon vara sig själv, med eller utan protes.

– Varför skulle jag bry mig i ett fritt land som Sverige, de flesta dras ju med handikapp om det så är dyslexi eller närsynthet.

Må vara att hon inte kan lacka fingernaglarna, hon lackar tånaglarna i stället. Och på frågan om hon skulle kunna tänka sig att göra en plastikoperation blir svaret:

– Aldrig! Jag har inget att ha komplex över.

Yasmine Farhat, 30

Familj: Sambon Marc Allgurén, tvillingsystern Kim Matulin + mamma, pappa och bror. Yrke: Kompletterar sin juridikexamen på svenska. Har jobbat för FN i Genève och på Internationella handelskammaren i Paris. Bor: I lägenhet i Bromma. Senast lästa bok: Hundra och en dag av Åsne Seierstad. Senast sedda film: Batman begins. Senast köpta cd: Buddah bar med Arash. Drömmer om: Ett långt och lyckligt liv i Sverige. Positiva egenskaper: Envis och positiv med stark drivkraft. Negativa egenskaper: Perfektionist, har stort kontrollbehov. —

 

 

Therese Thuresson
”Protesen satt på när jag födde barn”

Äntligen är jag av med den där jäkla foten, sa Therese Thuresson efter amputeringen vid ankeln. Nu är hon kvitt sin olidliga värk och fjädrar fram på en kolfiberfot som tvåbarnsmamma. Hon har precis köpt årskort på gymet och rullar upp träningsbrallorna över protesen.

Therese Thuressons första protes för sex år sedan var självvalt svart. Hon ville visa att hon bar protes och när hon var på krogen första gången blev hon bjuden på så många drinkar hon ville han. För Therese var amputeringen av hennes högra fot en lättnad. Den var redan förlorad i och med en medfödd kärlmissbildning som gav sig till känna när hon blev gravid. Hon råddes att inte skaffa fler barn. Hon fick besvär som fordrade amputering av en tå och sjukdomen utvecklades till kallbrand med en mördande värk.

– Det kändes som om min son Linus var det enda som höll mig kvar vid livet, säger hon, och jag hade ett enormt stöd av min mamma.

Therese var drygt tjugotvå när hon beslöt sig för att amputera.

– Det var det bästa jag har gjort, säger hon. Therese fick lära sig gå på nytt. Hon fick mod av att se handikappidrottare som tävlade på Riksidrottsförbundets elitcentrum Bosön och för Linus skull ville hon komma igen snabbt. I dag tränar hon ett par gånger i veckan. Hennes första förhållande sprack under hennes sjukdomstid. Nu har hon en ny familj. Sambon Andreas visste om Therese protes när han dejtade henne. Med honom fick hon dottern Engla för två år sedan. Therese födde henne med protesen på. I dag hjälper Engla mamma att rulla upp silikonstrumpan som skapar vakuum i protesen.

– Familjen är mitt liv och jag gör precis samma saker som andra mammor gör. Protesen påverkar inte familjelivet, säger Therese med trygg pepparkornsblick.

Hon har stark integritet. Ögonen växlar allvar och glitter och hon kan inte nog betona värdet av att ha en stark förankring i vardagen och en trygghet i familjen. Någon ersättning för sin förlorade fot har hon inte fått, undantaget 10 000 kronor från en fond som hon sökte själv. Hennes försäkring gällde bara olycksfall. Det var ett svidande nederlag och i dag har hon tecknat en sjukvårdsförsäkring för framtiden.

Therese fick överge sitt yrke som kock, det blir för tungt. Hon arbetar i dag i en livsmedelsbutik och skojar friskt med sina arbetskamrater om sin akilleshäl, eller akillesfot snarare. Och hon drar sig inte för att gå på disko. Det gjorde hon inte som rullstolsburen heller. En gång bar en killkompis henne mer eller mindre runt dansgolvet i sina armar. Protesen med höj- och sänkbar häl för högklackade skor lämnar hon dock på hyllan för det mesta. Therese föredrar den bekvämaste som passar skor med låga klackar.

– Nu finns det ju lågklackat att välja på, säger hon, men det har varit många besvikelser i skoaffärer. En gång köpte jag ett par jättedyra stövlar bara för glädjen att hitta några som jag kunde ha, dem har jag knappt använt.

Therese skulle aldrig byta tillbaka sin onda fot mot kolfiberfoten som har gett henne livet tillbaka. Däremot är hon mån om att vårda sin friska kropp.

– Utseendet är viktigt, säger hon, men det sträcker sig inte ner till fötterna.

Therese Thuresson, 29 Familj: Sambon Andreas Eriksson, sonen Linus, 8, och dottern Engla, 2 samt dvärgschnauzern Totte. Yrke: Kassör. Bor: I radhus i Hallstavik. Senast lästa bok: Azyl av Liza Marklund Senast sedda film: Teveserien Medicinmannen. Senast köpta cd: Eminem Drömmer om: Att bli rik. Positiva egenskaper: Glad, positiv, pratglad, framåt. Negativa egenskaper: Ett jäkla humör.