Gods och Gårdar

Kung Karlsson på scenen

Darrade Gustav III på manschetten? Grät Erik XIV?

Kungarna både tvivlar och hulkar i skådespelaren Jonas Karlssons tolkningar. Han ger våra gamla regenter nerver och blodfullhet på teaterscenerna och han har ett högst personligt förhållande till dem, han känner igen deras personlighetsdrag i sig själv.

På Stockholms stadsteater spelas Erik XIV som August Strindberg skrev 1899 och som regissören Lennart Hjulström nu har kokat ner till ett relationsspäckat drömspel. Kritiken har varit överväldigad. I januari går pjäsen upp på stora scenen.

Där uppe under strålkastarljuset gör kungen entré i Jonas Karlssons gestalt, en smal småbusig, ja, man vill nästa säga pojke med vitmålad leksakskrona på huvudet.

Han sitter på sin tron och den släpar han med sig genom alla akter. Det var Jonas Karlssons idé. Stolen har hjul och den blir som en snuttefilt för kungen som våndas och tvivlar och kastar sig mellan känsloyttringar. Han hulkar av gråt, han rasar av svartsjuka och darrar av förnärmelse mellan stunderna av snudd på narcissistisk självtillit.

I månt och mycket har Jonas Karlsson tagit fasta på renässansfurstens osäkerhet.

– Allt jag har läst om honom genomsyras av vaghet, han tycks aldrig har varit riktigt säker på sina beslut, säger Jonas Karlsson. Ta bara Sturemorden, som finns ovanligt levande beskrivna, man tänker sig dem gärna som en mans handfasta beslut, men de måste obestridligt ha föregåtts av tvivel.

Strindberg skrev pjäsen i en brytningstid kring förförra sekelskiftet. Sverige var fyllt av motsättningar. Arbetarrörelsen hade vaknat och makthavarna, som gjorde allt för att ena landet, döpte gator till Narvavägen och Lützengatan och lät bygga riksdagshuset med lejon och pelare.

Det är en brytningstid i dag också. Geografiska gränser faller, vi blir Europamedborgare och har fått en ny nationaldag. Det har gått mer än fyrahundra år sedan Erik XIV styrde Sverige. Jonas är, om inte bundis så väl bekant med honom. Med Gustav III, som han spelade på Dramaten häromåret, också. Jonas Karlsson tycks för tillfället ha första tjing på de stora kungarollerna. Hur lär han egentligen känna dem?

– Ju mer jag läser om dem, desto skarpare blir min egen bild av dem. Det är liksom bonuslagret när man övar in en roll. Först är det pjäsen och replikerna, sedan allt extra material som gör att myten fylls av kött. Det är ganska kul, säger han.

– Men man kommer ju aldrig mitt i prick, kanske inte ens i närheten. Jag utgår alltid från mig själv. Alla människor och karaktärer finns i alla, vi är inte så olika när det kommer till kritan.

Inför uppsättningen beträdde Jonas Karlsson själv källarvalven under Uppsala slott där Sturemorden skedde 1567 och han har tittat på och begrundat kungens kröningsdräkt i Uppsala domkyrka.

På Stadsteaterns scen bär han emellanåt själv feststass och en kungakrona, tung som man gärna föreställer sig att en renässanskrona ska vara. Däremellan är han pojkkungen, Erik bondekonung, tjänstekvinnans son och Strindbergs neurotiska genit.

Jonas Karlsson tolkar Eriks känslodjup.

– När Erik i pjäsen får ett nej på sitt frieri och läser av att Nils Sture, som lämnar beskedet, gläds, det är en känsla jag kan uppleva i hela kroppen, säger Jonas. Människor behöver inte dra på läpparna för att man ska förstå att de ler i mjugg. Både avsändare och mottagare är ofta medvetna om vad som sägs mellan raderna och sådant blir bra teater.

Regissören Lennart Hjulström säger att rollkaraktärerna inte alls var glasklara i början, att ensemblen borrade sig framåt och att Jonas Karlsson själv formade Erik XIV:s pojkaktighet under repetitionerna.

– Men eftersom Jonas privat är en så älskvärd person fick han inte glömma att Erik XIV också var en fräck egocentriker, säger Hjulström.

Varken bortskämdheten eller egoismen går att ta miste på. Jonas Karlsson har rosats, bland annat för sitt sätt att lägga ena benet över det andra, vippa lite med foten (sittandes på sin tron förstås) och skratta lite hjärtlöst.

Han, kungen, var van att tänka utifrån sig själv och få sin vilja fram. När han gång på gång får nobben av tilltänkta brudar som skulle kunna bidra till att vidga hans imperium låter Jonas Karlsson honom vrida sig av förnärmelse på scengolvet. Är hans hjärta krossat?

– Nja, säger Jonas, han är ju vansinnigt ledsen och sur över att hans älskade Karins Månsdotter inte förstår honom, men det är väl snarare hans dröm om Europa som krossas än hans hjärta.

– Hur som helst är det jävlig skönt att ha en sådan här roll där man får leva ut alla nycker. Det är ju ett sätt att handskas med sin egna erfarenheter också och hålla igång sin fantasi.

Det är en kontrasterna konung som den svenska teaterpubliken får se, som gärna gör tvärtom och utropar att ”det går baklänges galet”.

Eftersom Jonas Karlsson har slagit an på känsligheten – ja, han tror att Erik XIV hade ett starkt utvecklat EQ – tyckte han i början lite synd om sin rollfigur som gick från nederlag till nederlag.

– Det gör jag inte lika hög grad längre, han försätter sig ju själv i allt trubbel, säger Jonas.

Det var inte mer än fem år sedan vi såg honom som Gustav III på Dramaten och på teve, lika levandegjord med nerv och en vibrerande iver, med ängslan i vindlande ögon och darrande fingrar. Jonas Karlsson utgår från sig själv och plockar ner hövdingarna till mänsklig nivå. Han hade läst på lika mycket om den kulturintresserade ”teaterkungen” Gustav III, skalat sig in i, som en kronärtskocka, för att förstå tidens och kungens tillvarotankar.

– Men det var skönt att det fick gå ett tag mellan Gustav och Erik så att den historiska berättarglädjen fick komma spontant igen.

Jonas Karlsson är, ”ganska historieintresserad” som han säger, men inte av bragder, förluster och nederlag, eller av årtal, utan mer av normer och värderingar bakom handlingar och beslut.

– En del kungar är ju intressantare än andra, Erik XIV för att han inte var härförare, han hamnade ju mitt emellan, och för att han var den förste som ärvde tronen efter pappan, säger Jonas Karlsson.

Tankfullt vindlar hans tankar i väg, långt från det myllrande gatulivet utanför Kulturhuset i Stockholm där intervjun tar plats. Efter ett tag, när skribentens penna har fått vila, kommer det:

– Det är ju en märklig situation att vara kung, att var kung av Guds nåde, att hela världen kretsar runt ens egen person …

Jonas Karlsson är av de spektakuläras skrå, tänkande och reflekterande allvarsam. Det är ställt utom allt tvivel att han gillar sina kungaroller men man dristar sig ändå att fråga om han tycker det är kul att gestalta gamla regenter?

– Ja, dels rent psykologiskt blir deras handlingar metaforer för den fria människan som kan tänka själv och med de inre konflikter som det för med sig, dels är det ju spännande med historia som sådant.

En sak är säker, skådespelaren Jonas Karlsson har knutit en livslång relation med ”sina kungar”. Han kan identifiera sig med dem när han läser om dem.

– De är ju några jag känner ganska väl, som jag är god vän med, säger han. Ibland kan jag känna att de blir förtalade.

Karl XIV på Statsteatern har karaktären av ett drömspel, egentligen en tät skildring av kungens relation med sin vapendragare Göran Persson, men den väcker ändå publikens historieintresse. Många vill veta mer och söker sig vidare på egen hand.

När frågan om orsakssammanhanget bakom dagens flammande historieintresse ställs till Jonas Karlsson blir svaret:

– Det kan hänga ihop med en romantisk flykt som hela fantasygenren representerar, en längtan till andra världar som bara existerar i fantasin, svarar han.

Som Erik XIV på scenen är han verkligen en sagokung, klädd av scenografen och kostymdesignern Charles Koroly i siden, bomull och silke ur den skapande fantasins sköte. Emellanåt går tankarna till Walt Disneytecknade Robin Hood och den girige Kung Richard som sov med penningpungen under armen och tummen i munen.

– För mig, säger Jonas Karlsson, är teater, film och all konstnärlig verksamhet en lek, en lek på allvar. Skapandet är viktigt i livet, de små ögonblicken då man uppfylls av något och känner förväntan, det är lajbans. Själv har jag behov av att läsa för att skapa inre världar och uppleva abstraktioner.

Ingen ytterligare kungaroll är i sikte men privat intresserar sig Jonas Karlsson för Gustav V.

– Han verkade ju också i en brytningstid, som en brygga mellan tiden då svenska kungar hade makt, genom två världskrig och fram till Hjalmar Brantings dagar. Det är intressant hur han lyckades snitsla sig igenom den labyrinten.

 

Jonas Karlsson, 34

Familj: Fru och två döttrar.

Bor: I lägenhet på Söder i Stockholm.

Aktuell: Som Erik XIV på Stockholms Statsteater och i actionsthrillern Storm som kommer på biograferna i januari.

Okänd talang: Har ganska gröna fingrar och är speciellt stolt över en hibiskus.

Läser just nu: Ett ufo gör entré, av Jonas Gardell.

Förebild inom teatern: Många, Keve Hjelm och Allan Edwall bland andra.

Favoritregissör: Många, ”törs inte namnge för det är penibelt att glömma någon i hastigheten”.

Om nobelpristagaren Harold Pinter: ”Jag gillar honom verkligen, jätteroligt att det blev han. Den enda pjäs jag har varit på gång att regissera själv var hans The Collection. Han funkar att läsa också.”

Drömmer om: Ett hus.

Positiv egenskap: Envis.

Negativ egenskap: Envis.

Teaterpjäser i urval: En midsommarnattsdröm, Rabarbers, Sårskorpor, Råttfångaren, Woyzeck, I väntan på Godot.

Filmroller i urval: Rasmus på luffen, Härifrån till Kim, Sökarna, 30 november, Juloratoriet, Längtans blåa blomma, Tsatsiki, Livet är en schlager, Hans och hennes, Om inte, Gustav II:s äktenskap, Miffo, Danslärarens återkomst, Doxa,

Bang bang orangutang, Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö.

 

Jonas Karlsson väljer:

teve eller radio (omöjligt)

bok eller tidning

film eller teater (går inte att välja, charmen ligger i varvandet)

balett eller opera

modern eller antik inredning (oh, shit)

överlastat eller avskalat

färgstarkt eller vitt

landet eller stan

hus eller lägenhet