Lucky Rider

Vallar till fäbodvallen

som i gamla tider

 

Säg fäbodvall och det klingar genuin svensk sommar. Yvonne Karlberg i Dalarna är en av de få som fortfarande vallar sina djur till fäbodvallen, långt efter att de gamla buffringsstigarna vuxit igen. Det är ett ystert vildmarksäventyr.

 

Sommaren 1957 tog Yvonne Karlbergs svärmor Anna hem korna från fäbodvallen för sista gången. Hon skulle nog le i sin himmel om hon såg hur svärdottern har tagit upp den uråldriga traditionen igen och buffrar, som det heter, djuren genom skogen.

Hon, Yvonne, stockholmskan som förälskade sig i Dalarna och Annas son och blev bondmora på Kallasgården utanför Rättvik, gör i dag en kulturgärning när hon låter sina djur hålla ängarna vid Sandviks fäbodar öppna. Det är inte för överlevnaden, som förr. Det är för lyckan att få bromsa tempot och färdas lite långsammare.

Flytten av nötkreaturen går inte fort, men den är ett äventyr. Yvonne tar helt enkelt med sig sina djur från gården och går. Ja, hon går inte själv, hon rider men förflyttningen går onekligen till fots på hovar, klövar och tassar.

Yvonne har sina vallhundar till hjälp, border collierna Kimmi och Troy, som ska fösa flocken i rätt riktning. Tre kor, sex kalvar och en tjur ska promenera nästan två mil till sommarbetet och det råder lite uppbrottsstämning denna tidiga morgon på Kallasgården. Hundarna anar att det vankas en fin arbetsdag när Yvonne och väninnan Elisabet Olofsson packar sadelväskorna.

Så hämtas klövdjuren i hagen och färden börjar ostyrigt i sicksack innan följet rör sig åt samma håll.

 

Hundarna vallar

Hundarna är på hugget, vinklar ut runt flocken, smyger på huk som katter för avsprång och stannar på Yvonnes kommando när en vilsegången ko har rättat in sig i ledet. Om korna förr buffrades av en fäbodstinta till fots, vallar Yvonne sin flock med hjälp av hundarna i dag.

– Korna var förmodligen mer handtama förr när de mjölkades, mina är ju amkor och inte lika hanterade, säger Yvonne.

Hundarna är hennes förlängda arm, ivriga, energiska och vältränade. Korna protesterar lite början, gör utfall med nedsänkta huvuden och slår med framklövarna. Men snart har hela ekipaget styrfart i behagligt marschtempo österut.

Korna har gått här som små och förstår förmodligen vartåt det bär. För kalvarna är det första gången och gissningsvis spännande. I gamla tider var det nog rätt livat i skogarna häromkring under fäbodflytten; det var viktigt att alla gick samma dag så att inte någons kor skulle hinna få mer av betet än någon annans.

Men i dag är buffringsstigarna igenvuxna och kavelbroarna över myrarna ruttnade; det är ju bara Yvonne som går till fäboden med djuren numera och hon får orientera sig fram efter eget huvud i terrängen.

Det har regnat mycket. Äldsta kon sjunker ner med bakbenen över en sank passage medan de andra trippar över på lätta klövar. Kimmi manar varsamt på eftersläntraren, ”det är bra, jobba på, come by”, berömmer Yvonne från ryggen på sin morganhäst Rocky. Elisabet rider sist.

/Mellis/ Som en svensk cowboy

Det lilla följet rör sig lugnt genom obanad terräng, över rofulla tallmoar och mossbelupna berg, ibland längs skogsvägar och en kortare passage på asfalt. Det är något av Vilda västern över det hela. Känner sig Yvonne som en riktig kofösare?

– Jag är bara lycklig, svarar hon och pekar på björnspillning som hon får syn på.

Häromåret, under en fäbodflytt, fick gruppen syn på en björn, en sprallig ungbjörn som klättrade upp och ner för en trädstam. När den upptäckte Yvonne och hennes sällskap galopperade den i väg i motsatt riktning. Ett annat år gick en varg framför gruppen på en lång raksträcka.

– De vilda djuren har företräde i skogen, vi är gäster på deras marker och får försöka att skydda vår tamboskap, säger Yvonne enkelt.

Flytten till fäboden har kommit till en strid bäck, minst fyra meter bred. Om buffringsstigarna har vuxit igen har broarna över vattendragen också kroknat. Det går inte som en dans när 28 benpar ska vada genom forsande vatten, men det går med lite övertalning från Kimmi och Troy.

För en oinvigd kan det tyckas som trolleri att 17 kilo hund lyckas övertala 500 kilo ko att beträda den steniga bottnen. Hundarnas manövrar liknar en dans i ett rytmiskt tempo som dirigeras av Yvonne.

Sedan för de blixtsnabbt samman flocken igen genom några cirkulerande rundningar och så har tio vilsna kreatur återigen blivit en enhet.

– Utan hundarna hade det inte fungerat, säger Yvonne.

 

Rastplats i skogen

Fyra timmar har gått och det är dags för paus. Yvonne säger att korna känner igen sig, de har rastat här tidigare år och förväntar sig hö och vatten i den provisoriska inhägnaden av band mellan tallarna. Kalvarna diar och lägger sig till vila. Hästarna har bundits i grimmor och fodras också de. Yvonne och Elisabet plockar fram matsäcken med egna vedugnsbakade agerbulla (havrebullar) och tuttull (tunnbröd) ur sadelväskorna.

Norrgöken gal koko koko.

Två timmar återstår till målet. Flocken grupperar sig och det skrittas vidare över stock och sten. Vid det här laget tycks också hästarna ha fått vallningsinstinkt. De puffar med sina mular på korna.

Så äntligen kvarstår bara den sista skogsstigen innan fäbodvallen öppnar sig 250 meter över havet med blomsterängar mot den glittrande sjön Ljugarn. Sommarlovet har börjat för Yvonnes kor.

– Jag tror att korna känner en stor glädje komma till fäboden, bättre än så här kan nog inte kor ha det, säger Yvonne.

Tjuren är nog nöjd han med. Han är ung och viril och Yvonne hoppas att han ska betäcka alla tre kor under sommaren.

Maken Gösta är på plats och har gjort eld i stesset – eldhuset där stintorna förr kokade messmör, ystade ost och kärnade smör av mjölken. Yvonnes kor dias och elden är tänd bara för att så ska vara. Det knastrar i uråldrig trygghet och Gösta berättar om hur gult och fint smöret blev häruppe när han var barn.

 

Det här är änglamark

Sandviks fäbodar har tillhört byn Born sedan mannaminne. Den började byggas under 1300-talet och tiden stannade nog då; de timrade ladorna och stugorna ser likadana ut i dag som då och ingen kan säga exakt hur gamla de är.

Runt om ruvar storskogar och det är vildmarkstyst. Här finns ingen el, bara ett tolvvolts-batteri och gasol. I Yvonnes och Göstas stuga hänger fotogenlamporna på rad i förstugan. Dörren rakt fram leder till mjölkrummet, nedgrävt för att ge kyla från jorden.

Det går fint att leva med vedspis och hinkat brunnsvatten under sommarmånaderna. Det är mestadels Gösta som gör det när korna ska vaktas. Han har en ”änglamark” i utsiktsfältet. Gullviva, smörblommor, kattfot och blå viol.

Här har floran i alla tider fått frodas utan kemikalier och med kodynga som enda gödsel. Kreaturen är fjällkor, en liten lantras som föder sig på kargare beten som dessa och håller ängarna ”röjade”.

Två av korna har fått bjällror som förhoppningsvis ska hålla rovdjuren borta. De undersöker fjuset, eller fejset som det enkla fähuset också kallas, där det är mörkt och fritt från dansande mygg och knott. Ladusvalorna blir oroliga av sällskapet.

– Förr, när mor satt där och mjölkade, brydde de sig inte, säger Gösta.

Under hustaket kvittrar hussvalorna. Ett stilla sommarregn faller. Den hemtrevliga bjällerklangen ackompanjerar naturljuden. Det är precis så idylliskt som man föreställer sig att en äktsvensk sommar ska vara. Det känns som om själen börjar hinna i kapp kroppen.

Vad känner Yvonne?

– Frid, jag känner bara frid.

 

Fäbodshistoria

Under många århundraden var fäbodarna en självklar del av skandinaviska lantbruk, framför allt i nordliga karga trakter där åkrarna hemmavid inte räckte till både sommarbete och höstskörd. Djuren flyttades alltså till utgården med enkla timrade byggnader. Ofta var det fäbodkullan som fick mjölka och valla djuren.

Fäbodsbruket och skogsbetet var som livaktigast från slutet 1600-talet till mitten av 1800-talet. Driften gav upphov till en hel kultur med råvaruhantering, locktoner, en speciell sångteknik (kulning) och vidskepelse. När jordbruket effektiviserades och mejerihanteringen utvecklades lämnades många fäbodar att förfalla.

I dag finns bara ett fåtal levande fäbodar. Den ideella föreningen Sveriges fäbodbrukare värnar om kulturen och på deras webbplats www.fabod.nu listas bland annat museala turistfäbodar som tar emot besök.

 

Baka Yvonnes dalabröd

Båda recepten har gått i generationer och i nästan varje by finns variationer. Yvonne bakar i vedeldad ugn på gammeldags vis men det går också att grädda bröden på en elektrisk spishäll, havrebullarna även på spisplattor.

 

Agerbulla (havrebulle)

Cirka 30 kakor (receptet kan halveras)

1 kg havregryn

2 l mjölk

50 g hjorthornssalt

6 dl strösocker

4 msk salt

vetemjöl

1. Blanda i havregrynen i mjölken och låt stå minst 2 timmar.

2. Tillsätt sedan hjorthornssalt, socker och salt. Rör om. Blanda i vetemjöl till en 3. lagom deg, inte för lös och inte för hård utan hanterbar.

4. Kavla ut ganska tunt och nagga. Skär ut i cirka 30 ämnen.

5. Grädda i gammaldags bakugn eller på en elektrisk häll eller spisplatta.

 

Tuttull (kryddigt tunnbröd)

Cirka 40 stora kakor (receptet kan halveras flera gånger)

5 liter mjölk

1 påse rågsikt

7,5 dl matolja

ca 1,5 flaska ljus sirap

salt

5 påsar brödkryddor, malda 

2 påsar hel anis

2 påsar hel fänkål

7 pkt jäst

grahamsmjöl

vetemjöl

7 liter potatis

 

Dag 1:

Koka potatisen med skal på. Skala och mal den när den är färdigkokt.

Dag 2:

1. Gör degen på rumsvarm mjölk. När degen precis har börjat jäsa, börja baka ut den i en blandning av grahamsmjöl och vetemjöl.

2. Dela degen i 4 delar och dela varje potatis i 4 delar. Arbeta ihop båda delarna på bakbordet.

3. Gör runda fina kakor, cirka 10 stycken (eller flera mindre om de ska gräddas på elektrisk spishäll). Kavla sedan ut tunt med randkavel och till sist med kruskavel.

4. Rulla upp varje rundel på en rund stång. Rulla ut rundeln i en vedeldad ugn eller på en elektrisk spishäll.