TARA Aldrig hade vitsipporna och blåsipporna blommat vackrare än den vår jag annonserade ut mitt hem. Rönnängen har varit mitt hem i 30 år. Jag var bara 23 – stadsbarn, hästägare och gröna-vågromantiker – när jag fann huset i mitt liv. Jag blev handlöst förälskad i det särpräglade huset från 1920-talet, närmast nationalromantiskt i en mix av allmoge och jugend. Det här var min lantliga dröm om bersåer, fria horisonter och sprakande brasor.
Och nog har jag fått såga min ved och elda i mina kakelugnar. I skrivandets stund räknar jag ut att jag har ägnat mer än ett arbetsår bara åt gräsklippning på gården.
Det är färdigklippt nu. Jag vill göra något annat i livet.
Men minnena bankar på dörren när uppbrottet närmar sig. Min dotter lärde sig krypa och gå över de breda golvtiljorna. Med kristallklar skärpa minns jag hur en stjärna föll i en båge precis framför oss och välsignade vår väg när jag pulsade i snön med henne på ryggen en kall mörk vinternatt; bilen hade stannat i en snödriva en halv kilometer hemifrån.
30 år är snudd på ett halvt liv…behöver det sägas att jag är en trogen sort, eller kanske en feg? Trygghetens boja är frihetens pris, har Majgull Axelsson skrivit. Själv har jag funderat mig kollrig över hur jag har kunnat känna en sådan kärlek – till ett h u s.
Visst har Rönnängen uppfyllt mycket av mina boendedrömmar, men lantliga bostäder kan kräva lika mycket som de ger. Är de välbyggda överlever de många generationer människor.
Länge trodde jag att Rönnängen hade kraft att bergta människor. Att jag likt de två senaste ägarinnorna aldrig skulle vilja bo någon annanstans. Och jag har aldrig blivit klar över om det har handlat om:
1. Projektiver – kreativt och ångestdämpande i lika delar?
2. Separationsångest – en inneboende irrationell rädsla för avsked?
3. Fåfänga – ett vackert hus kan vara som glanssprej för identiteten?
Jag tror att det är mycket skönheten som har hållit mig kvar i alla år – de tätspröjsade fönstren med sju handblåsta tunna glas i varje båge som bryter ljuset genom skiftningar och ojämnheter.
Jag tror att det är mycket skönheten som har hållit mig kvar i alla år – de tätspröjsade fönstren med sju handblåsta tunna glas i varje båge som bryter ljuset genom skiftningar och ojämnheter.
Men jag blev inte bergtagen. Kärleken till Rönnängen må vara evig, men inte beroende.
Jag har nått den punkt då mitt hem ska säljas. På annons. Och det är lika bra att säga det med en gång; det är inte synd om mig. Inflationen har gett mig ett kapital. Snöskottning, gräsklippning och underhåll har förräntat sig så att jag kanske kan få en tvåa i huvudstaden för samma pengar.
Likväl hugger avskedet i hjärtat.
Älskade hus. Jag gråter en skvätt då och då. Sinnesstämningarna pendlar, som de brukar göra under skilsmässor. Mellan djup separationsångest och en tillförsikt om en ny spännande framtid.
Barndomsväninnan Birgitta, som är professionell krishanterare, säger att jag ska tillåta mig att vara ledsen. Att det är bättre att utsätta sig för sin sorg än att försöka undvika den. Det är till och med bra med små ritualer
Så jag går en runda i trädgården och ser allt jag tidigare har tagit för givet. Jag klappar på lilla Ornäsbjörken som snart har vuxit i kapp huset och börjar få bark.
Schäfrarna Joker och Besso vilar tryggt under stenrösen i skogsbrynet. Älsklingskattens gravsten skimrar i skiffer och texten i guld. Kirre får stanna där han levde, jagade och härskade.
Schäfrarna Joker och Besso vilar tryggt under stenrösen i skogsbrynet. Älsklingskattens gravsten skimrar i skiffer och texten i guld. Kirre får stanna där han levde, jagade och härskade.
Kvällen före visningen är kav lugn. Trädgården är svept i kvällssol. Kanske för första gången någonsin tidigare inser jag vad det menas med att leva i nuet. För jag upplever allt så intensivt, ser vad jag inte förr har sett. Jag stannar upp och sticker näsan i en äppelblom.
Det är konstigt, men när till-salu-skyltarna kommer upp känner jag mig skamsen, som en svikare. Nära på prostituerad, eller snarare som en hallick, för att jag säljer mitt hus … är det slugt? Vad är det för unkna sorger och rädslor jag har begravt på min gård? Vad skuldkänslorna döljer krävs väl en terapeut att reda ut.
Det kan kännas fullständig overkligt, nästan schizofrent att någon annan ska bo i m i t t hus. Den nostalgiska paniken skrämmer mig. En oundviklig förlust pågår. kanske en hemlängtan efter sig själv… Det är så mycket att säga adjö till.
Tidvis avskärmar jag mig, måste liksom markera ett avstånd för att orka igenom denna skilsmässa. Försommarens ofattbara ljuvlighet är inte längre för mig. Jag är på väg härifrån. Bort.
Det är lite otäckt att konfronteras med den här stöta-bort-känslan. En inneboende självbevarelsedrift att förbereda sig för en oundviklig förlust?
Tycker ni att det här låter fånigt och jolmigt så är det ingenting mot vad jag tycker. Det är ju människor som betyder något, och dit jag tänker flytta finns merparten av de människor som tillför mig energi.
Fasaden vet ju att jag har strukit den med välvald italienröd slamfärg som andas. Reporna i golvtiljornas linoljefernissa vet att berätta om hur bondens rottweiler kallblodigt överföll och bet ihjäl dotterns marsvin Smulan. Kirres tassavtryck är förevigat i fönsterbrädans lasyr och Kompis ros bär minnen från första hästen som fick nödslaktas i sin box.
Fjärilarna dansar vidare. Finns det fjärilar i stan, tänker jag efter en intensiv sejour i asfaltsland. Rönnängen är fortfarande en oas att komma hem till. Där tystnaden, stillheten och friskheten bor. Det stavas h e m m a.
Hur kommer det att vara när jag inte längre får tillgång till detta? Omöjligt att försöka förutspå.
Nu lägger jag märke till alla dofter. De från trä när vedkapen sågar sig igenom slanorna. De solvarma, på skullen efter allt hö som varit staplat i balar upp till taknocken. Gammeldoften efter åratal av vedeldande i gamla huset och den hemtrevliga vällukten av linoljebaserade färger i bostadshuset..
Nu lägger jag märke till alla dofter. De från trä när vedkapen sågar sig igenom slanorna. De solvarma, på skullen efter allt hö som varit staplat i balar upp till taknocken. Gammeldoften efter åratal av vedeldande i gamla huset och den hemtrevliga vällukten av linoljebaserade färger i bostadshuset.
Sensommarens dofter kommer till mig i skrivarstugan som är en gammal smedja. Aldrig mer ska jag genom detta fönster få se månen hänga som en kräftlykta över trädtopparna i söder. Aldrig utanför denna dörr ska jag höra rådjuren skälla under ljumma mörka kvällar. Inga nattfjärilar ska längre göra mig sällskap under sena skrivarkvällar, inga nyckelpigor, krypa över mina manusblad.
Det är tyst och vemodsstilla. De frukttyngda plommonträden bugar sig ända ner till marken och säger hejdå.
När hösten nalkas närmar sig mitt avsked. I den vevan snörper ångesten tag i mig. Rönnängen har ju varit mitt livsprojekt. Kommer jag att klara av att bara bo? Ska livet tendera att mista sin mening.
Himmel och pannkaka.
Klumpen fastnar i halsen. Illamåendet, ni vet, andnöden och nervknuten i magen. Ett sista farväl. Övergiven och husvill.
Man borde inte få känna så här, i alla händelser inte skriva det när mer än 800 miljoner människor i världen går kroniskt hungriga och undernärda, när 18 procent av jordens befolkning saknar tillgång till rent dricksvatten…
Likväl känner man det man känner. Jag lägger torkade rosor i vadden innan jag sätter i innanfönstren. För sista gången. Allting för jävla sista gången…
Jag tar Majgull Axelsson i hågen igen: ”…flykten bär ett hopp i sitt spanande öga”. Tryggheten är en myt som lovar för mycket. Spänningen inför en oskriven framtid kommer till mig den också ibland. Då kan det hisna av en nyvaknad längtan.
Talesättet må säga att skiljas är att dö en smula. En psykolog och psykoanalytiker har sagt tvärt om: Att skiljas är att leva en smula. Klokt hanterad blir separationsångest en väg framåt i livet.
Talesättet må säga att skiljas är att dö en smula. En psykolog och psykoanalytiker har sagt tvärt om: Att skiljas är att leva en smula. Klokt hanterad blir separationsångest en väg framåt i livet.
För att nå det goda farvälet och fixa ett anständigt avsked gäller det att se sin separationsångest i vitögat. Det är den jag just har skrivit om.
Jag vågar tappa fotfästet, vågar släppa de gamla.
Snart äger jag inte längre Rönnängen – och gården äger inte mig. Men vi kan minnas en 30-årig ganska god relation.
Jag slänger gräsklipparskorna och raderar Rönnängen från mobilen.
Det blåser nordan när jag drar min färde. Jag tror aldrig att jag återvänder…
Hejdå huset, hejdå!
